I 1. Kor. 14:37 säger [Paulus] med hänvisning till Herrens bud, att
kvinnorna skall tiga i församlingen och underordna sig.
Det är snart sextio år sedan kvinnor fick tillträde till prästtjänst på samma villkor som de manliga prästerna. Frågan hade diskuterats och stridits om i nästan fyrtio år dessförinnan, i kyrkomöten såväl som på riksdagsmöten.
Efter andra världskriget fick kvinnan laglig rätt till statliga ämbeten och tjänster. Lagen som gav kvinnor rätt att prästvigas kom dock inte förrän 1958, efter att ha diskuterats ända sedan 1919. Sedan dess har frågan poppat upp då och då och debatterats i tv, radio och press.
Trots alla de år som gått finns det fortfarande diskussioner inom kyrkan om huruvida kvinnan är lämplig att inneha en prästtjänst. Vi ser ofta hur människor både inom och utom kyrkan är öppet emot att kvinnor får prästvigas. Faktum är att de idag är i minoritet – men de är de som hörs mest.
Ett misstag i lagen från 1958 var att man samtidigt införde en klausul som sa att ingen präst skulle kunna tvingas att utföra något som stred mot dennes övertygelse. Därför blev det tyvärr svårare för kvinnor att arbeta i vissa stift. Klausulen togs bort 1982.
Svenska kyrkan i sig arbetar för jämställdhet även för präster. Sedan år 2000 får bara någon prästvigas ”som i alla uppgifter tjänstgöra tillsammans med andra som vigts till ett uppdrag inom kyrkans vigningstjänst oavsett deras kön”. Idag klassas motstånd mot kvinnliga präster som ett arbetsmiljöproblem inom kyrkan.
Så är det då en genusfråga, detta att man på sina håll fortfarande är motståndare till att kvinnor prästvigs?
Ja, en del inom kyrkan hänvisar till bibeln i detta fall. Till exempel: